Kommentar till Summan: Sacra Doctrina, sista delen

Artikel 8(ST I, q. 1, art. 8). Argumentation inom teologin

I de andra vetenskaperna så argumenterar man för sina ståndpunkter, dvs att
man på olika sätt bevisar deras sanning och/eller koherens. Inom teologin kallas detta för apologetik. Men argumentation syftar inte bara till att försvara tron utan även att så långt som möjligt utveckla de områden inom tron som uppenbarelsen har gett oss kunskap om. Den franske thomisten Réginald Garrigou-Lagrange beskrev detta som "virtuell uppenbarelse". T ex så finns läran om Kristi två naturer i Bibeln(i varje fall implicit), men vi kom till en djupare förståelse om dem och hur de hänger ihop(den hypostatiska unionen) genom teologisk argumentation. Thomas anser att argumentation har en plats inom teologin, men låt oss först ta en titt på invändningarna.

I den första invändningen citerar Thomas helige Ambrosius som uppmanar oss att göra oss av med resonemang i saker där det krävs tro. Det som tron uppenbarar kan vi inte resonera oss fram till, det är givet av Gud i nåd. Vidare så skriver Thomas att teologin argumenterar antingen från auktoritet eller förnuft. Om det är från auktoritet så är argumentet svagt, eftersom auktoritetsargument är den svagaste av bevis(och ja, detta förhållningssätt kommer från medeltiden). Om det är från förnuftet så har det inte heller så stort värde, och här citerar Thomas den helige påven Gregorius den Store som skrev att tron inte har någon förtjänst i saker där det mänskliga förnuftet åberopar sin egen erfarenhet. Tron, som jag tidigare har nämnt, kan inte resoneras fram.

I sin sed contra citerar Thomas Titusbrevet 1:9 som talar om en biskops uppgift att vederlägga motståndare. Detta innefattar onekligen argumentation.
I sitt eget svar påpekar han att teologin inte försöker bevisa sin grund, som är uppenbarelsen, utan som andra vetenskaper utgår den från sina principer för att bevisa andra saker. Han tar t ex upp Kristi uppståndelse som Paulus tar upp som ett bevis(eller argument) för vår uppståndelse(1 Kor 15). Han skriver dock att man kan bara argumentera med meningsmotståndare endast utifrån de grunder som båda parter accepterar. Så argumenterar du med en heretiker så kan du argumentera från Bibeln. Men argumenterar du med en jude så kan du inte använda dig av Nya Testamentet, och argumenterar du med en hedning så kan du inte heller använda dig av Gamla Testamentet. Så argumenterar du med någon som inte accepterar uppenbarelsen så kan du inte bevisa något av den för honon/henne, tron kan inte bevisas eftersom den är övernaturlig och därför inte tillgänglig för det blotta förnuftet. Detta innebär dock även att en motståndare inte kan motbevisa tron, utan endast komma med invändningar(t ex, "Om Gud är allsmäktig och god, varför finns det ondska?" Den frågan vederlägger inte den kristna tron, men utmanar den). Dessa invändningar ser Thomas endast som svårigheter man kan svara på genom rationella argument.

På första invändningen svarar han att argument inte avser att bevisa tron utan att med resonemang från trons sanningar komma fram till andra sanningar. På den andra invändningen svarar han att auktoritetsargument är svaga om de grundar sig på mänsklig auktoritet, om de däremot har Gud som auktoritet så finns inget starkare argument. Angående förnuftet så används argument därifrån inte för att bevisa tron utan för att klargöra vad den lär ut, jag var redan inne på detta förut. Thomas skriver: "nåden förstör inte naturen utan fullkomnar den". Vårt förnuft står därför i tjänst för tron, på samma sätt som vår vilja har en naturlig böjelse att stå i tjänst för kärleken, skriver Thomas. Förnuftsargument är därför endast till för att stötta trons sanningar, samma sak gäller kyrkofädernas auktoritet. Hur mycket fromhet och lärdom deras skrifter än innehåller så är de inte ofelbart inspirerade som den Heliga Skriften är.

Artikel 9(ST I, q. 1, art. 9). Metaforer i den Heliga Skriften

Enligt Thomas är teologin inget annat än en utläggning av den Heliga Skriften. I de två sista artiklarna i fråga 1 så tar Thomas upp några principer för bibeltolkning. Är det passande att Bibeln innehåller metforer?

Den första invändningen säger att det är ovärdigt att utlägga tron genom metaforer eftersom detta är en metod som hör till poesin, vilket ska vara den lägsta av vetenskaperna. Andra invändningen är att trosläran ska klargöra sanningen. Men sanningen fördunklas om man presenterar det Gudomliga genom materiella ting. Tredje invändningen är att de högre ting liknar Gud mer än de lägre(t ex änglar), och därför bör de högre tingen mer lämpligt användas som metaforer snarare än de lägre. Dock sker detta ofta i Skriften(t ex Gud är en klippa).

I sin sed contra citerar Thomas profeten Hosea(Hos 12:10) som säger att han talade i liknelser.
Thomas svarar dock att det är passande att att presentera Gudomliga sanningar genom materiella ting eftersom Gud ger åt allt i enlighet med den kapacitet dess natur innehar. Människan får intellektuell kunskap genom sensoriska ting, eftersom all vår kunskap kommer från sinnena. Här märks tydligt den aristoteliska influensen: "ingenting i intellektet som inte först har funnits i sinnena". Dessutom påpekar Thomas att genom metaforer kan även de som inte är såpass lagda åt abstrakt tänkande ta till sig kunskap om Gud.

På den första invändningen svarar Thomas att poesin använder sig av metaforer för att det behagar människor att göra så, medan Skriften använder sig av dem av nödvändighet och praktiska skäl, den har andra(ytterligare) motiv att använda sig av metaforer än poesin.
På den andra invändningen skriver Thomas att bilder inte utplånar den Gudomliga uppenbarelsen(av den anledning som finns i hans svar), men skriver också att vår kunskap inte stannar vid metaforer utan vår kunskap transcenderar bilderna och för oss till en sanning om Gud. Han skriver också att sanningar gömda i metaforer är god träning för intellektet.
Som svar på den tredje invändningen ger Thomas tre anledningar till varför det är mer passande att presentera det Gudomliga genom lägre ting. Den första är att det blir en slags säkerhetsventil för oss, om det Gudomliga presenteras för oss genom lägre ting så blir vi mindre benägna att förväxla de presentationerna med Gud själv, vilket vi skulle kunna frestas att göra om presentationerna gjordes i form av högre ting. Det är dessutom mer passande för den kunskap om Gud vi har nu, i detta liv. Eftersom vår kunskap om Gud är mer negativ än positiv, dvs vi vet mer om vad Gud inte är. Så därför ju längre bort våra presentationer är från Gud desto mer stämmer de överens medvår kunskap om vad Gud inte är. Som tredje anledning nämner han att på detta sätt att presentera det Gudomliga så är det bättre skyddat från ovärdiga människor som bara är ute efter att håna tron.

Artikel 10(ST I, q. 1, art. 10). Skriftens fyra meningar

Ska Bibeln alltid tolkas bokstavligt, eller har den en eller flera betydelser bortom det skrivna ordet? Den franske jesuiten och senare kardinalen Henri de Lubac skrev en bok om Skriftens fyra meningar, där han hävdade att en tolkning av Bibeln utöver dess bokstavliga mening inte är en medeltida uppfinning utan är en metod som t om användes Kristus själv, när han t ex använde berättelsen om Jona och valen som en referens till Hans nedstigande i dödsriket.
Det var dock Origenes som utvecklade den allegoriska meningen som metod, och den alexandrinska teologiska skolan blev känd för den. Under medeltiden blev dock specifikt fyra meningar definierade som autentisk tolkning av Skriften: den bokstavliga(eller historiska), den allegoriska, den tropologiska(eller moraliska), och den anagogiska. Thomas förklarar alla dessa fyra meningar efter att först ha presenterat invändningarna mot dem.

Den första invändningen hävdar att en flerfaldig tolkning av Skriften kan förvirra dess budskap och i värsta fall t om förvränga den. Ett exempel på en liten absurditet är när man vid tiden för Andra Vatikankonciliet tolkade Joh 1:6 som talar om en man sänd av Gud vars namn är Johannes, till att syfta på den salige påven Johannes XXIII. Ett annat exempel är hur ledarna i Knutbyförsamlingen tolkade begreppet "Kristi brud". Exemplena är många på hur det kan gå fel när Bibeln tolkas bortom sitt historiska sammanhang.
Andra invändningen, Augustinus beskriver fyra andra sätt att tolka Gamla Testamentet: den historiska, etiologiska(som beskriver orsakssamband, t ex är berättelsen om Adam och Eva en beskrivning om varför vi är drabbade av arvssynden), analogiska, och allegoriska. Varför inte använda dessa istället?
Tredje invändningen är att parabeln, dvs de liknelser som t ex Kristus använde sig av, t ex den om den förlorade sonen, också är ett ett sätt att tolka Bibeln som inte finns med bland de fyra.

Thomas svarar att det är Gud som är upphovsman till den Heliga Skriften, och Gud har förmågan att få fram sitt budskap inte bara genom ord, utan även genom de ting som orden syftar på. Den bokstavliga betydelsen är vad orden syftar på. Med andra ord, författarens intention när han skrev texten. Jag minns vad en av mina lärare sade om Bibeln: "The Word of God in the words of men", Guds ord i människors ord(det blir bättre på engelska för då har man Guds ord i singular och människors ord i plural). Gud är Bibelns upphovsman för att Han inspirerade Bibelns författare, men det var deras egna ord de använde. Men Gud är ande och transcenderar det skrivna ordet som dödar(2 Kor 3:6). Därför finns det utöver den bokstavliga meningen tre andliga meningar, Thomas citerar Paulus som sade att den gamla lagen är en arketyp av den nya lagen(Heb 10:1. P.S. Jag vet att det inte var Paulus själv som skrev Hebreerbrevet, så besserwissrar undanbedes), han citerar även Dionysius Aeropagita(numera känd som Pseudo-Dionysius) som sade att den nya lagen i sin tur är en arketyp av vår framtida härlighet. Den nya lagen är också en arketyp, en förebild, för vårt moraliska handlande. Alltså har vi först den allegoriska meningen, där någonting är en figur för något annat(t ex, den lidande tjänaren i Jesaja är Kristus). Sedan den tropologiska som statuerar ett exempel på hur vi bör handla(t ex liknelsen om den barmhärtige samariern). Den tredje andliga meningen är den anagogiska, eller den eskatologiska, då den syftar på vår ärorika(förhoppningsvis) framtid. Här är staden Jerusalem ett bra exempel på en anagogisk tolkning, där författarna har syftat till den staden Jerusalem i Israel så har senare generationer sett Jerusalem som en beskrivning av himmelriket.

Thomas svar på den första och mycket legitima invändningen är att en mening inte betyder flera olika saker, utan att de ting som meningen syftar på i sin tur kan syfta på andra ting. Så man kan inte "spiritualisera" bort den bokstavliga betydelsen. Och eftersom alla andra meningar i Bibeln grundar sig på den bokstavliga mening så har denna prioritering över de andra. Därför kan man inte tolka Skriften andligen på ett sätt som inte finns nånstans i Bibeln även på ett bokstavligt sätt. På den andra invändningen svarar han att den historiska, etiologiska och analogiska ingår i den bokstavliga. Även den med liknelseformen som tredje invändningen tar upp. Det har att göra med vad Thomas uppfattar som bokstavlig mening. Det har inte den betydelse vi har av ordet idag, t ex att när vi läser i Första Mosebok att Gud strövade omkring i Edens lustgård och svalkade sig i aftonbrisen så skulle vi dra slutsatsen att Gud har en kropp(kom inte hit dragandes med inkarnationen, det är nånting annat och vi kommer till det senare). Utan den bokstavliga meningen är vad författaren syftade på med sina ord. Och alla dessa sätt att tolka Skriften behandlar just den bokstavliga meningen. Vill någon veta mer kring detta, fråga eller läs Summan själva, men jag går vidare till nästa fråga.